Frimärken som hobby. Snabbt om frimärken

Läs mer..

 

Del 1. Att samla frimärken

Läs mer..

 

Del 2. Att samla motiv

Läs mer..

 

Del 3. Att samla Sverige

Läs mer..

 

Del 4. Att skaffa frimärken

Läs mer..

 

Del 5. Att tvätta frimärken

Läs mer..

 

Del 6. Att förvara frimärkena

Läs mer..

 

Del 7. Att börja montera

Läs mer..

 

Del 8. Att montera mera

Läs mer..

 

Del 9. Att använda kataloger för nordiska frimärken

Läs mer..

 

Del 10. Att använda ”hela-världen-kataloger”

Läs mer..

 

Del 11. Inte bara frimärken

Läs mer..

 

Del 12. Kolla stämplarna

Läs mer..

 

Del 13. Att ställa ut

Läs mer..

 

Del 14. Att lära sig mera

Läs mer..

 

Del 15. Om tandning

Läs mer..

 

Del 16. Om vattenmärken

Läs mer..

 

Del 17. Om typolikheter

Läs mer..

 

Del 18. Om häften

Läs mer..

 

Del 19. Om helsaker

Läs mer..

 

Del 20. Minnespoststämplar

Läs mer..

 

Del 21. Frimärksprodukter

Läs mer..

 

Del 22. Kuriositeter

Läs mer..

 

Del 23. Bli specialist

Läs mer..

 

Del 15. Om tandning

 

 

På bilden ovan ser du två 4 öres ringtypmärken från Sverige. Skulle du betrakta dem som dubbletter, om det vore dina märken och kanske byta bort det ena till någon kompis? Ja, färgen är ju inte riktigt likadan, men kanske har det ena bara blivit lite blekt. Det kanske har legat i solen för länge.

 

Men lägg märkena intill varandra och kolla noga!

 

 

Visst verkar det vara lite tätare mellan tänderna på det vänstra märket!

 

Ja, det är faktiskt så att märkena har olika tandning eller perforering som man ibland säger i stället för tandning.

 

Men innan vi fördjupar oss lite i tandningens mysterium kanske vi ska ta en ”titt i backspegeln”.

 

De första frimärkena som gavs ut trycktes i ark, där man fick klippa loss märkena. Sådana märken kallar vi otandade, och beroende på hur noggrant man klippte blev marginalerna runt märkesbilden ofta olika breda. Ja, det är inte ovanligt att klippet ibland tog bort en del av själva bilden.

 

Som du vet kom de första frimärkena ut 1840, men det dröjde till 1854 innan man började perforera frimärksarken, så att man enkelt kunde riva loss märkena. Perforeringen går till så att en maskin stansar ut små, små hål i pappret med jämna mellanrum. Det var England som började ge ut tandade märken, och man använde en nykonstruerade maskin som använde sig av så kallad kamtandning (mera om det lite längre fram). Ett år senare, 1855, gav vi i Sverige ut våra skilling-banco-märken, och de svenska frimärkena var redan från början försedda med tänder, men man använde en annan tandningsmetod än den engelska.

 

Nå, tillbaka till våra ringtypsmärken. Kolla i en Sverigekatalog. Då finner du att det finns två, ja till och med tre, olika sorters ringtypmärken.

 

 

1872 – 1876 gavs den första serien ut, och den kallas ”Ringtyp, perf 14”. 1877 – 1879 kom nästa serie, och den kallas ”Ringtyp, perf 13”. Den tredje serien heter ”Ringtyp, blått posthorn på baksidan”, och den gavs ut 1886 – 1891.

 

Våra två fyraöringar har emellertid inga blå posthorn på baksidan, så de tillhör någon av de båda första serierna.

 

Perf betyder som du nog gissat perforering eller tandning. (Det engelska ordet är perforation. På tyska heter det Zähnung och på franska dentelé.)

 

”Perf 14” innebär att tandningen är gjord så att det finns exakt 14 ”tandningshål” längs en sträcka av 20 mm (2 cm). Så i princip ska man kunna mäta tandningen med en vanlig linjal, men i praktiken fungerar det inte så bra. Därför brukar man använda särskilda tandningsmätare. En sådan kan se ut som på bilden här:

 

 

När man ska mäta tandningen, så försöker man hitta ett avsnitt där tandningshålen på frimärket passar precis in på de svarta punkterna. Sedan är det bara att titta vilken sorts tandning det motsvarar.

 

 

Det högra av våra märken passar tydligen bra där det står 13. Alltså tillhör det serien som kom ut 1877 – 1879.

 

Det andra märket hade lite tätare tandning, och mäter man det, så finner man att det passar bra vid tandning 14. Det tillhör alltså den första serien.

 

Kollar man sedan på katalogvärdena, så visar det sig att 4-öringen med tandning 14 är värd en dryg tusenlapp, medan det andra står noterat i några tior!

 

Tyvärr är inte tandningen på det dyra märket helt perfekt. Andra tanden från vänster på ovansidan är borta, och det är inte bra! Även ett par andra tänder är ”korta”, och sådant drar ju alltid ner värdet en del.

 

Det vanligaste är att det är samma tandning på alla fyra sidorna, om märket är 4-sidigt tandat, men det förekommer att de vågräta och de lodräta sidorna har olika tandning. Om det till exempel står ”Perf 9½ x 10” i en katalog så betyder det att det är tandning 9½ upptill och nedtill och tandning 10 på sidorna.

 

Ja, som du såg av exemplet med de båda 4-öresmärkena så kan det löna sig att veta en del om tandning, och det kan alltså vara en god idé att skaffa en tandningsmätare. Det är ju ett mycket enkelt hjälpmedel, och det går faktiskt utmärkt att kopiera en tandningsmätare i en kopiator, men då bör man kontrollera att kopian verkligen blir exakt lika stor som originalet, annars stämmer ju inte siffrorna. Det brukar fungera bra i de flesta fall, men kolla alltid kopian mot originalet innan du börjar använda den.

 

Det finns också tandningsmätare som är tryckta på genomskinlig plast. Med dem kan man kolla tandningen på märken som är monterade i album utan att ta loss märkena. Det går lätt att göra också en sådan tandningsmätare i en kopiator, om man kopierar på OH-film.

 

Innan vi lämnar tandningsavsnittet för denna gång ska vi kanske nämna att det ibland förekommer att någon eller några perforeringsnålar råkat ut för något missöde. Då kan det till exempel fattas tänder.

 

 

På de översta 3-öresmärkena har några hål missat på den ena tandningsraden. Förmodligen har de hålstansarna varit slöa och inte trängt igenom pappret ordentligt. Dessutom är tandningen inte mitt emellan märkena, och det är inte så bra. Helst vill man att alla marginaler runt bilden ska vara lika breda, och så är det ju inte alls på de översta märkena. Man brukar säga att sådana märken är snedcentrerade. Här är det ju till och med så illa att tandningen går in i själva märkesbilden.

 

Märkena i den undre raden har som du ser betydligt bättre centrering!

 

Till sist kan det kanske vara kul att känna till att perforeringen kan göras på tre olika sätt. De första tandade märkena från England hade så kallad kamtandning. Det innebär att märkena, som är tryckta i rader och kolumner på ett ark, perforeras en rad i taget med nålar som sitter som i figuren nedan:

 

 

I första omgången blir alltså märkena i övre raden perforerade ovantill och på sidorna.

 

 

Sedan flyttas nålarna ner en rad, och proceduren upprepas tills alla märkena fått tänder på alla sidorna.

 

Som jag har försökt visa i bilden ovan kan det förekomma att tandningen förskjuts lite mellan de olika raderna. Det kan resultera i att hörntänderna nedtill på märkena kan komma att se lite olika ut. Det behöver alltså inte vara något fel, utan det beror på tandningsmetoden.

 

De första svenska märkena perforerades med en annan sorts maskin, som inte gjorde en rad i sänder utan perforerade hela arket på en gång. Det brukar kallas arktandning, och det kännetecknas av att alla hörntänderna blir likadana.

 

En tredje tandningsmetod är linjetandning, då man först gör alla tandraderna åt ena hållet och sedan alla åt det andra hållet. Det resulterar ofta i att alla hörntänderna kan bli lite olika.

 

Ja, så är det bara att önska dig lycka till med tandningsmätandet! Och tänk på att alltid hantera dina frimärken försiktigt, så att inte tänderna viks eller skadas.