Frimärken som hobby. Snabbt om frimärken

Läs mer..

 

Del 1. Att samla frimärken

Läs mer..

 

Del 2. Att samla motiv

Läs mer..

 

Del 3. Att samla Sverige

Läs mer..

 

Del 4. Att skaffa frimärken

Läs mer..

 

Del 5. Att tvätta frimärken

Läs mer..

 

Del 6. Att förvara frimärkena

Läs mer..

 

Del 7. Att börja montera

Läs mer..

 

Del 8. Att montera mera

Läs mer..

 

Del 9. Att använda kataloger för nordiska frimärken

Läs mer..

 

Del 10. Att använda ”hela-världen-kataloger”

Läs mer..

 

Del 11. Inte bara frimärken

Läs mer..

 

Del 12. Kolla stämplarna

Läs mer..

 

Del 13. Att ställa ut

Läs mer..

 

Del 14. Att lära sig mera

Läs mer..

 

Del 15. Om tandning

Läs mer..

 

Del 16. Om vattenmärken

Läs mer..

 

Del 17. Om typolikheter

Läs mer..

 

Del 18. Om häften

Läs mer..

 

Del 19. Om helsaker

Läs mer..

 

Del 20. Minnespoststämplar

Läs mer..

 

Del 21. Frimärksprodukter

Läs mer..

 

Del 22. Kuriositeter

Läs mer..

 

Del 23. Bli specialist

Läs mer..

 

Del 17. Om typolikheter

 

 

Här ovan ser du två 5-öresmärken från serien Stående lejon som gavs ut under åren 1920 – 1934. Visst ser det ut att vara likadana märken, åtminstone vad det gäller framsidan. Men tar du fram ett förstoringsglas och kollar i princip varje streck på märkena, så upptäcker du att det faktiskt är några streck som inte stämmer på de båda märkena!

 

 

Bilden nedan är en förstoring av vissa delar, och jag har markerat med ett par pilar två ställen som inte ser likadana ut på de båda märkena.

 

Det vågräta strecket på 5:an är lite avsmalnande åt höger på det vänstra märket, medan det har samma bredd hela tiden på det högra märket.

 

Och det nedersta vågräta strecket på högra bakbenet är aningen längre på det högra märket än på det vänstra.

 

Du kanske kan hitta flera olikheter, men de här två är de som brukar synas tydligast och som man brukar använda sig av för att bestämma vilken typ märket tillhör.

 

Att det har blivit så här beror på att märkena är tryckta med två olika tryckplåtar, och de graverade strecken skiljer sig alltså något lite åt.

 

Det vänstra märket är äldst. Det framställdes 1920, och man brukar kalla det ”5 öre grön, typ I”. Det högra märket kom ut 1925, och det brukar kallas ”5 öre grön, typ II”.

 

I specialkataloger brukar de olika typerna vara upptagna, och det brukar också finnas bilder som visar vad som skiljer typerna åt. Så här ser det ut i Facitkatalogen.

 

 

Du ser att 5:ans övre streck och bakbenens småstreck är markerade med pilar för att man lätt ska kunna se vad som är den tydligaste skillnaden mellan typ I och typ II.

 

Tittar du vidare i en Facitkatalog ser du att 5 öre grön, typ I har nummer 140, och det trycktes 12,6 miljoner sådana 2-sidigt tandade frimärken. Typ II har nummer 143, och det trycktes 1083 miljoner sådana 2-sidiga märken. Typ II är alltså nästan 100 gånger vanligare än typ I, och det märker man också, när man tittar på katalogvärdena. Typ II är värt någon krona medan typ I är noterat i ett par tior.

 

Prisskillnaden mellan typ I och typ II för de 4-sidigt tandade gröna 5-öresmärkena är ännu större. Det 4-sidigt tandade gröna 5-öresmärket av typ I trycktes ”bara” i 1,3 miljoner exemplar och är värt ett par hundralappar medan typ II trycktes i 181 miljoner exemplar, och är nästan inte värt något.

 

Slutsatsen blir att det kan vara värt lite besvär att försöka komma underfund med hur de där typerna egentligen funkar.

 

Och om du nu skulle ha lyckan att hitta ett praktexemplar av nummer 140 med snygg stämpel och alla tänderna perfekta, så kanske du ska kosta på dig att vända på märket!

 

I förra avsnittet kollade vi på vattenmärken, och skulle du till exempel hitta vattenmärke våglinjer på ditt gröna 2-sidiga lejonmärke av typ I, så stiger katalogvärdet till en dryg tusenlapp! Och skulle det dessutom vara lite ”KPV”-bokstäver blir det fråga om flera tusenlappar! Fast de allra flesta gröna 5-öringar du hittar är typ II, jag lovar!

 

På bilden ur Facit ovan finns också markerat hur du kan skilja på typ I och typ II när det gäller 10-öresmärket i lejonserien. I verkligheten ser det ut så här.

 

 

Typ II har alltså ett litet, litet extrastreck på låret. Det är 10 öre violett som finns i båda typerna, men prisskillnaden är inte så stor.

 

Det finns många andra märken utgivna mellan 1920 och 1935 som förekommer i olika typer och varianter. Ibland kan det vara stor skillnad på katalogvärdet, och ibland skiljer det nästan ingenting. Så det är faktiskt ingen dum idé att försöka få tag i en gammal Facit-katalog och börja ”jaga typer” och andra konstigheter. Förutom att det är spännande, så kan det rent av löna sig!

 

Vi avslutar typskolan med att titta på de här fyra märkena ur serien Gustav V profil höger.

 

 

Du ser direkt att märkena i den övre raden och i den undre raden skiljer sig åt ganska mycket. Gravyren (alla småstrecken som bilden består av) är helt olika, och dessutom är siffrorna inte lika höga.

 

De undre märkena har något mindre siffror. Den sorten brukar kallas ”typ I” eller helt enkelt ”små siffror”, och de övre märkena är alltså ”typ II” eller ”stora siffror”. Typ II är vanligast, och typ I finns bara i valörerna 10 öre violett med 2-sidig, 3-sidig och 4-sidig tandning samt 20 öre röd med 2-sidig tandning.

 

Speciellt den 3-sidiga 10-öringen av typ I ska du hålla utkik efter, för den är betydligt sällsyntare (och därmed värdefullare) än typ II-varianten.

 

När du börjar försöka komma underfund med alla typer och varianter som finns, framför allt på äldre frimärken, så är det ganska lätt att gå vilse bland alla konstiga typer och vattenmärken och färgnyanser i början. Men ge inte upp. Ta en sak i sänder och fråga någon som samlat länge och vet mycket.

 

Skaffa en bra Sverige-katalog! (Den behöver inte vara särskilt ny. Äldre samlare köper ofta nya kataloger, och de brukar vara snälla och skänka sina gamla till någon ungdomsklubb, som sedan kan lotta ut dem eller ha dem som tävlingspris.) Sedan är det bara att öva och öva och öva!

 

Och ju mera du lär dig, ju roligare och mera spännande blir det. Och som sagt, det kan ju faktiskt löna sig också – typ.